alexandragard

Har ni hört om det här om Alexandra Pascalidou? hur hon väljer att lägga av, ta en break? hon har fått ta emot hat och hot som kommer pga vad hon tycker. Ni kan själv läsa vad hon tänker på hennes blogg http://www.pascalidou.se/blogg/ men det cirkulerar såklart en hel del i övriga media också. 

 

Jag har sagt att jag ska försöka att hålla ett fokus på kvinnokamp och genus fram till den 8 mars. Detta kommer såklart inte bli ett problem för det här pratar jag mer än gärna om jämt. Jag kommer säkert trampa på några tår, förmodligen när vi kommer in på genus debatten kopplad mot förskolan. Men ni kan vara lugn, det kommer också ett inlägg om Strindberg och min favorit av honom Giftas. Men idag ska vi fokusera på Alexandra i tre olika former. Såklart jag själv som bara bli en biprodukt i detta, men Alexandra Pascalidous avhopp och sedan lite citat från en proletariatets fanbärare. Som troligen inte skulle hållit med mig i min analys av behovet av ett kvinnoförbund. 

 

Hela den här diskussionen om Alexandras avhopp har fått flera konstiga vinklar, jag tänker inte kommentera detta utan ge er mitt perspektiv och då också kopplat mot barn. Det Alexandra många gånger har gjort har varit att stå upp för vad hon tycker men också andra människors rätt att få tycka och få vara som de är. För mångfald i alla dess slag. Detta retar sig såklart dem som hon vänder sig emot väldigt mycket på. Men för att koppla det mot varje barns rätt att få vara sig själv, att utvecklas och inte stoppas in i mallar som jag tidigare har skrivit en hel del om. Så är Alexandras perspektiv otroligt viktigt och vi behöver ha människor i den offentliga debatten som lyfter dessa frågor ur olika sammanhang. Igår skrev jag om vikten av förebilder, att det är för få kvinnliga förebilder och att det behövs, både som inspiration men också starka kvinnor som orkar vara pionjärer, ta de hårda smällarna för att göra det lättare för nästa generation. Men med det sagt ska man inte behöva utstå hat och hot. Vad är vi för förebilder för våra barn om det är såhär samhället har blivit. Många gånger sägs det att det är minst lika farligt att vara tyst när något som inte är ok händer som att göra det själv. Vi behöver ge våra barn stöd så de kan utveckla ett självförtroende att våga säga ifrån, att ge de förutsättningar att få bra värderingar och ett rättspatos och veta när de ska säga ifrån. Skolan har såklart en viktig roll i detta men minst lika viktig är den miljö barnen i övrigt vistas i, allt från hemma till idrottsföreningar. Vi som är vuxna behöver vara förebilder och vi som är kvinnor behöver vara det också. Vi behöver se att oavsett hur man är och vad man gör kan man vara en förebild.

 

Jag känner att som avslut kan jag inte låta bli att inspireras av en annan kvinnokämpe som hette Alexandra, nämligen Alexandra Kollontaj. Kopplat mot det ovan så har jag också beskrivit att trots att jag är 26år så finns det nu de dom som tycker jag borde uteslutas ur partiet, att det är kommunistvarning på mina åsikter och att de då är bäst att hålla mig på avstånd. Jag sticker inte under stolen med vad jag tycker, och jag låter mig inspireras av olika tankar som finns. Idag blir det en kvinna som kan ge mig en leninist stämpel men innan veckan är slut kan jag lova att ni också får höra lite av liberalen Mary Wollstonecraft. Oavsett om ni håller med om vad jag tycker eller inte så hoppas jag att ni kan respektera mig för att jag står upp för mina åsikter. 

 

Alexandra Kollontaj ansåg att kvinnans frigörelse kommer med proletariatets frigörelse. Och jag håller delvis med, kvinnokamp är klasskamp. Men trost att vi i Sverige har gjort en otrolig resa så har inte kvinnans frigörelse kommit i den omfattning den borde. Därför måste vi också föra en kvinnokamp.