Girlpower
Jag tänkte passa på att skriva lite om hur förbannat jobbigt det är att vara aktiv ung tjej i politiken. Nu vet jag också att det är jobbigt att vara aktiv i politiken även om man inte är ung tjej, tro mig, med den familjen jag har så har jag fått se alla baksidor som finns. Men det här är mina erfarenheter och det är detta jag tänker berätta om. Jag tänkte lyfta tre händelser som har definierat mig på ett sätt som jag själv nog inte varit medveten om. Jag har nog berört de till viss del tidigare.
Den första hände när jag var "ung" SSUare. Jag tog en strid med en väldigt erfaren politiker och jag väljer att se det som jag vann (inte för att det blev exakt som jag ville men det blev verkligen inte som hon tänkt sig). Men efter den debatt vi hade så kommer hon fram till mig, och klappar mig på riktigt, på huvudet och säger att det där gjorde du bra. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så liten. Det var alla härskarteniker jag kunde komma på i en skopa och så öppet. Då var jag ung, jag blev arg men sa inget för all min energi hade gått åt till debatten tidigare. Hon hade däremot förlorat allt ansende hos mig men det bekom nog inte henne, jag var ju bara en bråkig SSUare. I SSU så var det ofta att man fick ta en hel del skit men det kändes inte tungt på samma sätt då. Och jag försökte då när man hörde folk som var irriterade och drev emot en att tänka att, "va roligt att de lägger ner så mycket energi på mig." Jag försöker tänka lika nu men det blir allt svårare i samma takt som flok skriker högre och gör saker allt mer personliga.
Den andra hände för ungefär fyra år sedan. Jag kände att jag hade varit aktiv en mandatperiod, jag var relativt erfaren och framför allt kände jag att jag börjar greppa det här med offentlig politik. Alla strukturer som finns i kommunen och beslutsvägar. Jag var i alla fall på ett möte där vi ska stötta varandra är tanken men jag fick då höra av en annan kvinna där, som var ny i politiken, att lilla Alexandra jag ska berätta för dig hur det fungerar i kommunen och politiken. I 10min satt jag där och fick erfara varenda härskarteknik som finns från en annan kvinna och ingen reagerar. Även om jag sa ifrån då jag faktiskt ansåg att hon hade en hel del sakfel så känner jag efteråt att jag borde påpekat hennes otroligt fula retorik. Jag kom inte tillbaka till möten i den konstellationen på två år för att behöva bli påhoppad och förminskad var inget jag kände att jag orkade med då. Det fanns så många fler sammanhang jag kunde vara i där jag kände mig inspirerad, stöttad och fick utvecklas och jag valde de framför en strid i det här sammanhanget. Jag har senare fått höra att flera gjorde som jag och väljer bort denna konstellation. Otroligt synd och jag hoppas verkligen att jag vågar säga ifrån om jag ser någon annan hamna i en sådan situation.
Det tredje och sista har hänt löpande nu i ett halv år utan att jag förstått vad som hänt. Jag har gått med en lite lätt känsla av obehag men inte riktigt insett förrän för några veckor sen när en annan kvinna som varit ung i politiken berättade hur hon upplevt det för många år sedan. Det jag fått höra ofta har varit olika varianter av "en frisk fläkt". Tex va roligt att du är med, du är en sådan frisk fläkt. Efter att jag varit upprörd i en halvtimme, tycker att jag haft en rad relevanta argument så får man ett lätt skratt, en klapp på axeln och får höra att man är en frisk fläkt! Va fan, jag har ju faktiskt relevanta tankar, idéer och åsikter. Ta mig på allvar! Att bli förminskad och marginaliserad sker i olika former på olika sätt och det svider lika mycket idag som för tio år sedan.
Alla dessa tre tillfällen är tillfällen som jag inte sagt ifrån. Det finns mängder med fler tillfällen som jag inte heller har sagt ifrån och lika många där jag faktiskt har markerat. De här bär jag med mig och det påverkar hur jag agerar idag och jag är övertygad om att fler som jag har en liknande erfarenheter. Jag är också övertygad om att denna lista kommer växa sig allt längre.
Jag tycker ärligt talat att det finns förbannat dåligt med bra förebilder. Både inom vårt parti, men också inom politiken i stort. Att få känna att det är värt att orka hålla på, att det ger något. Jag är emot idolisering men det finns ett behov av förebilder eller i alla fall mentorer ibland. Någon att få bolla med, få förslag till upplägg, hur man kan gå vidare. Men också någon man kan få skälla ur sig på och ibland nästan gråta för man är såå arg över hur man blir behandlad.
Vi har startat en liten grupp där vi träffas ett gäng tjejer och pratar innan lite möten, för att boosta oss själv och ge stöd. Jag måste bara få säga att det känns helt sjukt bra och är otroligt roligt. De formella forumen som finns upplever inte jag är tillräckligt, de ger inte mig det stödet jag behöver för att kunna utvecklas alltid. Ibland kommer klappar på axeln och bra gjort i något. Men det finns ingen där man kan bolla en idé eller där någon uppmuntrar en innan och puschar så man vågar göra något nytt. Därför behövs dessa mer informella tillfällen också.
Jag tänker inte komma med några lälsningar utan idag tänker jag bara vara öppen, ärlig och jävligt less.