Hur radikal får man vara?
Alla större partier i Sverige har ungdomsförbund. Där man vanligen kan gå med när man är runt sisådär 13-15år och engagera sig. När man blir äldre övergår man till partiet och det är få som har aktiva medlemmar över 30år.
Det är inte ovanligt med konflikter mellan partiet och ungdomsförbundet. Det tycks som att i början av ett partis existens kan dessa konflikter bli otroligt hårda, i början är de första 30 åren. Det kan vara som med vilka barn som helst, vilken relation som helst, man testar gränserna. I mitt eget parti testade det tidigare ungdomsförbundet SDUF sina gränser, 1917, resultatet blev en splittring, kvar har vi SSU.
Jag själv började i SSU, socialdemokraternas ungdomsförbund. I och med att jag gått den vägen så ser jag såklart en hel del fördelar. Bara att få träffa människor i sin egen ålder som är engagerade. Man knyter kontakter över hela Sverige, hela världen. Men främst får man en skolning. Ingen är så bra som ungdomsförbundet, i alla fall i arbetarrörelsen ,på att skola sina medlemmar. Vi träffas på olika former av kurser, vi bildar oss genom långa diskussioner under sena nätter. Det här är tjusningen med ungdomsförbunden. Men det finns också en till del, man är ung och en del skulle säga blåögd, eller naiv. Jag skulle säga att man har hoppet och tron kvar och inte hunnit färgas eller bli synisk i sitt engagemang.
De senaste månaderna har det hänt mycket inom SD och SDU, SDs ungdomsförbund. Fast det tycks ha förekommit under en mycket längre tid än så. Resultatet är nu att SD säger att de bryter med sitt ungdomsförbund och kommer starta en ny ungdomsverksamhet i partiet. Det här känns väldigt extremt men de allra flesta partier har gått igenom någon form av ett stålbad. De enda jag vet om denna händelse är det som går att läsa i media så jag tänker inte gå in på det nå djupare (följande är alltså inte om SD & SDU) utan istället vill jag backa tillbaka lite. Till varför vi har ungdomsförbund?
De senaste månaderna har det hänt mycket inom SD och SDU, SDs ungdomsförbund. Fast det tycks ha förekommit under en mycket längre tid än så. Resultatet är nu att SD säger att de bryter med sitt ungdomsförbund och kommer starta en ny ungdomsverksamhet i partiet. Det här känns väldigt extremt men de allra flesta partier har gått igenom någon form av ett stålbad. De enda jag vet om denna händelse är det som går att läsa i media så jag tänker inte gå in på det nå djupare (följande är alltså inte om SD & SDU) utan istället vill jag backa tillbaka lite. Till varför vi har ungdomsförbund?
Varför går man med i ett parti? Varför går man med i ett ungdomsförbund?
För man vill vara med och påverka. Man vill förändra världen.
Hur ofta har man inte fått höra av partister att man är en idealist, det där funkar inte, när du växer upp kommer du också förstå. Ursäkterna är många och klapparna på huvudet regnar ner tillsammans med bortförklaringarna. Men när man är ung, då har man fortfarande en kämparanda, den svalnar något när den sakta nöts ner. Man orkar ta strid och bråka om de saker man faktiskt tycker är viktigt, hur små frågorna än kan tyckas vara.
Det är då det blir så fantastiskt i ett ungdomsförbund där så många kan sluta sig samma. Diskutera och ibland enas, för att få tillstånd en förändring i partiet, en förändring i Sverige. Många gånger är såklart ungdomsförbundet idealister, man ser hur långt ifrån grundideologin verkligheten ibland glider.
Jag tycker att våra ungdomsförbund ska vara radikala. Att vi i partiet ska ha det högt i tak och också bejakar de vilda idéer som ibland kan tyckas dyka upp. Vi måste vara minst lika öppna och lyhörda på lokal som regional och nationell nivå. För det är bara med den glöd och det engagemang som föds hos de som brinner för en samhällsförändring som vi också kan uppnå en.