Kamp
Bilden på barnet på stranden som lyfts fram, jämförs med med flickan från Vietnamkriget, hon vars hud hade bräntsbort av napalm och hon skriker av smärta.
Jag tänkte passa på och skriva lite om kamp och att kämpa såhär på fredags kvällen. De senaste veckorna har socialamedier mm svämat över av den rådande flyktingkatastrofen. De människorna för verkligen en kamp för sina liv, men jag tänker inte prata om det. Jag tänker inte prata om att vi behöver ställa upp, att världen behöver solidaritet. Det är en självklartheter för mig och det finns många som sagt det bättre än jag. Istället vill jag prata om kamp ur ett annat perspektiv. Vad som gjort att detta händer, att dessa människor kommer hit idag.
Det finns en till bild som jag skulle vilja lyfta fram, en bild som inte bara signalerar världens grymmhet. Utan också hopp, det är bilden på en man stående framför stridsvagnarna på himmelskafridenstorg.
Jag vill inte prata om dessa människor som offer, jag vill prata om att de faktiskt kämpar för mer än sina egna liv, de kämpar för frihet och demokrati, rättvisa. Ibland glömmer vi bort varför saker händer i vårt samhälle. Vi glömmer bort vilken kamp som faktiskt förs runt om i världen och i Mellanöstern mer specifikt. De vill störta en diktator. Eller flera diktatorer för att göra världen till en rättvisare plats. För att skapa en framtidn, för att bli ett fritt folk med de rättigheter som vi tar förgivna. Vi ser bara vad som händer här hos oss och glömmer bort det förtryck som så många folk lever under i resten av världen. Ett förtryck som vi från västvärlden inte gör något åt, eller än värre stödjer eller sanktionerar.
Allt som händer nu, den reaktion som sker är fin (jag kommer inte på något bättre ord att beskriva det med, jag menar det inte ironiskt eller sarkastiskt), det stöd som väcks för dessa människors kamp. När kampen för sitt liv här kan stillas kommer vi då att glömma det som de från början kämpat för. För frihet och rättvisa, för att kunna leva de liv de själva vill utan den dagliga kampen för livet. Jag vill inte att vi glömmer alla de som kämpar för framtiden, för rättvisa, för en verklighet. Att vi inte bara köper oss fria som månadsgivare återigen och sedan köper olja som finansierar kriget och förtrycket. Många tycks ha fått ett medvetande, men hur långt sträcker det sig och när går det över?
Det finns massor av orättvisor och problem i världen, det finns så otroligt mycket vi inte kan göra någonting åt. Men det finns saker vi kan göra, varför gör vi det då inte?