Skrämd till tystnad ?
Jag vet att jag kanske kan uppfattas som tjatig och det tänker jag fortsätta vara. Det här inlägget blir en reflektion kring både härskartenikerna med det stättet som en del män, främst, bemötte oss något yngre tjejer på i talarstolen på fullmäktige, och den objektifiering jag lyft fram senaste veckan. Om ni har läst inlägget från i våras om att hålla i och hålla ut så kommer detta bli helt tvärtom. Jag har fått höra så många gånger och flertalet från mitt eget parti att jag borde lägga ner eller tagga ner i dessa frågor. Sluta tjata om härskartekniker eller att man upplever sig illa bemött av det motsatta könet, alltså män för min del. Tror säkert att några kanske känner sig träffad av det jag skriver fast ni hade mitt bästa i åtanken. Jag vill bara skruva på detta och jag hoppas ni förstår. Men hela min poäng med den här bloggen är att fortsätta lyfta de frågor som jag hamnar i. Och att inte säga något, tiga ihjäl det som händer har vi testat i åtminstone ett sekel utan någon större framgång. Tystnaden som uppstår när man skräms till tystnad redan innan man vågat säga något, en förebyggande tystnad som lägger sig tungt över all uppmärksamhet.
Jag har sagt att jag visste vad jag gav mig in på när jag blev aktiv. Det har jag också gjort men det här är ändå inte alls vad jag förväntat mig. Med den uppväxt jag har så är jag beredd på mycket värre saker än några som skriver på socialmedier. Redan första året jag var aktiv tyckte någon att jag borde uteslutas ur partiet och under våren har jag fått en hel del kommentarer att jag borde avgå. Det här har jag berättat förr. Men det som händer i de här frågorna, kopplat mot feminism och kvinnorkamp är ett förminskande och ett förlöjligande som jag aldrig trott skulle förekomma. Då huvudsakligen här på socialamedier.
De saker jag gör och säger kan såklart påverka mer än mig själv och det behöver man som aktiv politiker ha förståelse för. Jag förstår mycket väl att mitt agerande kan påverka partiet och andra i min omgivning negativt. T ex att det skulle skapa ett bristande förtroende. Men vad är alternativet när det gäller härskartekniker, vilken skada kan det göra att inte säga något ? Förmodligen skulle det innebära att fler eventuellt ger upp och lägger av med politiken. Jag förstår att prata om det här kan spä vatten på en kvarnen och jag kan få hat mejl osv. Men det som omgivningen måste förstår är att händelserna i sig gör lika ont. Om det är så att bara en endaste slipper denna typ av behandling för att jag uppmärksammar det är det värt det.
Det som bryter ner en är både händelsen i sig men efterspelet av allt som hänt, i alla fall som jag valt att skriva om här har varit minst lika jobbigt. Mängden tillfällen att bli knäckt är ganska många. Jag förstår att de som säger att jag ska tona ner kan tycka det av välmening. Men vem är det egentligen man hjälper med det? Okej, kommentarerna kan urarta och bli ohanterbara vilket gör att man ger upp. Men precis som jag lyfta ovan så finns det så många som förmodligen skulle få lida minst lika mycket om vi inte vågar lyfta fram och prata om hur man blir behandlad. Den som kommer vinna mest på det är självklart de som håller på och förminskar och förlöjligar, de kan fortsätta med sitt beteende utan att någon säger ifrån.
Om jag inte skriver om detta. Om jag lägger locket på då vinner ju dom andra. Då reagerar jag som de som sysslar med detta vill. Att vi ska fortsätta vara tyst. Och de eventuellt som jag ska akta mig för som kan skriva hatmejl, de vann utan att behöva göra något. De har lyckta skräma fram en tystnad av mig. Och det är just de som står en nära som driver en mot denna tystnad, i välvilja. Innan jag ens har hunnit blivit skrämd till tysnad borde jag bara tyst utifall att.