alexandragard

Om ni vill läsa lite mer om den eller kanske gå själva så kan ni kolla in campusbommersvik.se men kort så är det 4 helger från nov till maj med olika teman utifrån arbetarrörelsen och ledarskap. De som går kommer frpn arbetarrörelsen och är 25-35år. Framför allt är kursen otroligt intensivt. Man drar igång på morgonen vid 8-8.30 och sedan kör man stenhårt i 10h och tiden går så fort. Sedan är det dags för middag och underhållning/samkväm. Och sedan kör vi en dag till :) Mellan helgerna är det också olika uppgifter som ska genomföras. Även om det är riktigt bra mat, en underbar miljö och lika bra sällskap så är det också tufft. Det krävs att man ger mycket av sig själv. Vill bara få med det för jag tror att många av oss nog inte tänkt att de skulle vara så mycket som det ändå är. Så är de nog med mycket saker man gör, ibland är de omöjligt att måtta och föreställa sig vad som krävs av en. 

I helgen har det varit kommunikation i fokus. Allt från framförandeteknik där jag fått träna på att säga saker med magstöd till att i grupp få prata om hur man hamnat där man gjort. Vem, varför, hur och vad (i den ordningen) har sått i fokus. Det vi fått toucha var bl a vem ur perspektivet vem är jag och varför ska någon lyssna på mig. De här frågorna har man fått så många gånger, att fundera över och hitta ett svar på. Jag tror att jag en gång kunde svara på det men idag är jag nog mer förvirrad över mig själv än jag någonsin varit. I övningarna som gjordes så beskrev några andra de funderingar de själva hade, till viss del kopplad till identitet och vad man gör. Samma funderingar som jag också har, på ett sätt känns det skönt att andra har de, samtidigt så ökade bara förvirringen. Man eller jag eller alla tror jag, har så många olika roller och i vissa roller så är allt klockrent. Jag vet vad jag ska göra, varför jag är där vad jag vill få fram och också ett hum om vilka förväntningar så finns på mig. Men det behöver inte vara den jag vill vara, och det är absolut inte så i alla roller. Det händer alldeles för ofta att någon säger, lyssnar du på den där musiken? Eller dom där kläderna kan väl inte du ha? För de inte överensstämmer med den bild man förmedlar i olika sammanhang. Nu låter det här som värsta livskris och jag har försökt att inte bli så personlig i mina inlägg för jag vill inte ventilera vem jag är utan vad jag gör här, men jag tror ni hänger med. Dilemmat med olika roller har jag tidigare beskrivit men det finns också en annan sida av det, den tror jag att alla människor av och till möter. På ett sätt var det lättare att vara tonåring när man mötte funderingarna över vem man var och vad men ville. Byta hårfärg och stil regelbundet och största funderingen var vilket gymnasium eller högskoleprogram man skulle söka. Det går såklart fortfarande att göra så, lite sugen på lila hår igen, men de känns som att de inte är ett alternativ, eller en lösning. Kanske kommer man aldrig bli kvitt dom där funderingarna på vem man är? På ett sätt kan jag känna att man redan i skolan skulle ha fått verktyg för att kunna fundera över detta på ett kanske mer konstruktivt sätt. För fakta och kunskap kan vi väl alltid förskaffa oss men om vi inte kan ta till oss den eller inte vet hur vi ska nyttja den vad spelar det då för roll?

Det senaste året har jag gått igenom en del och och fått lära mig mycket om mig själv. Det slog mig nu i helgen när vi gjorde de övningar vi gjorde som krävde väldigt mycket tillit mellan oss att de olika händelserna har mycket gemensamt. Vänner och familj som man har haft länge är så otroligt mycket värda, att de finns där och ställer upp i vått och torrt. Fast jag börjar nog tänka och tycka  att det inte är tillräckligt. När man får vara i nya grupper och det finns den där tilliten och även om det finns en form av fasilatator som driver fram det eller ej så händer något nytt. Hur mycket man än har bearbetat allt så när man pratar med någon ny om något så får man nya och fler perspektiv. Bara av att själv lyssna och ibland berätta, det behöver absolut inte vara en diskussion eller ens en dialog. De där tillfällena när det klickar, till viss del mellan individer när man bara litar på varandra men framför allt hos en själv. När man helt plötsligt ser annorlunda på sin egen tillvaro, på sig själv eller på världen. 

Jag är glad för att jag ändå får möjlighet till det här. Jag kommer med säkerhet inte vara samma person som påbörjade den här utbildningen som kommer avsluta den. Och det är tackvare all människor jag fått träffa