alexandragard

Jag tänkte fortsätta med lite om psykisk ohälsa som jag började skriva om tidigare. Min tanke från början var aldrig att skriva om medicinering och behandling men så läste jag ETC. Jag fastande vid Hanna Gustafssons ledare igår, Antidepressiva- Debatten måste handla om det som faktiskt fungerar. 

Ni kan läsa hela ledaren här om ni är intresserade: 

Det Hanna berör är det stigma som det faktiskt kan innebära att ta medicin pga en depression. Att ta antidepressiva eller lyckopillor som en del kallar det. Men bara med det ordet, lyckopiller, så lägger man en värdering i det. Att ha en depression är ingen dans på rosor, det är inte enkelt och det handlar sällan om att finna lyckan. Bara om att få chansen att må bra eller åtminstone inte dåligt. 

Jag har läst en del självhjälpsböcker och andra former av rådgörande texter på ämnet. Då ingår också att läsa om t ex mindfulness och jag blir så fascinerad utav en del råd som finns där. Ta tex att man kan få rådet att om man mår dåligt så ska man t ex tända ett ljus. Och sedan så ska alla problem försvinna när man fokuserar på lågan. 

Nu kan det säkert funka för en del människor, men den erfarenhet jag har är att det är långt ifrån alla. Men det visar på hur man ser på att må psykiskt dåligt. Problemet i detta och som också berörs av Hanna i ledaren och som också jag försökte ta upp i förra inlägget är att det är inte då enkelt. Psykisk ohälsa ser verkligen olika ut och för den som det hjälper att tända ett ljus så är jag glad för att de har hitta ett sätt att må bättre. Men för många är det inte så enkelt utan det kan krävas långa perioder med samtalskontakt och testa olika mediciner som stöd. En del i den här osynliga sjukdomsbilden är också att man förväntas kunna läka den själv många gånger. Att omgivningen accepterar att man testar mindfulness och liknande, det kan tom vara att ta hand om sig själv. Men om man tar antidepressiva så kan man anses vara tokig, inte kunna ta hand om sig själv eller att man inte kan lita på personen. (Jag säger inte att det alltid är så långt ifrån). Om jag däremot bryter foten så förväntas jag gipsas och ha kryckor, ingen skulle ifrågasätta om jag verkligen borde gå alls eller jag någonsin kommer lära mig gå normalt igen. Och de skulle absolut inte bero på att sjukvården funnits där utan tvärtom, om jag bröt foten och inte gipsa eller använde kryckor då skulle folk undra. Samma acceptans finns idag inte för antidepressiva medel, utan ensam är stark i en allt för stor utsträkning. Nu är jag ingen som generellt förespråkar mediciner men finns behov så ska ingen behöva lida i onödan. Det ska inte vara stigmatiserande att ta mediciner, det ska uppmuntaras att söka hjälp. Vad förra inlägger lärde oss med de ökningar vi ser är att något uppenbart är fel och det är högtid att vi ändrar vårt syn- och förhållningssätt för att åstadkomma ett bättre samhälle. Där människor som mår dåligt har rätt att få hjälp och att övriga stöttar och accepterar.