En osynlig sjukdom
Vi har kunnat höra en hel del om psykisk ohälsa i media den senaste tiden. Vi har både den psykiska ohälsan bland unga där t ex ensamkommande barn har varit med en del. Samtidigt som i förra veckan släppt Försäkringskassan statistik för hur sjukskrivningar pga psykisk ohälsa har ökat, här i Gävleborg har ökningen varit 159% sedan 2011. Kvinnor är dessutom hårdast drabbade i detta, där både antal och procent ökar. Vi kan också se att sjukskrivningarna blir längre. I P1 hör vi om hur sjukskrivningarna ökar hos unga kvinnor. Vi fick lyssna till en läkare där som beskrev att hon inte ville berätta på sin arbetsplats att hon varit sjukskriven, utbränd, för att hennes kollegor inte såg det som en sjukdom. Vilket stigma det innebär att arbeta och parallelt lida av psykisk ohälsa och hur den yrkeskategori som kanske borde vara den som har förståelse inte alls uttrycker den förståelsen.
Även om det har pratats väldigt mycket om psykisk ohälsa sedan årsskiftet så är det inget nytt. AFA försäkringar släppte en rapport förra sommaren där man såg att arbetsplatsolyckor inte längre ökade men däremot så fortsätter sjukskrivingarna att öka, de ökar mest hos kvinnor, de beror främst på psykisk ohälsa och dessutom så blir de allt längre. Alltså individer som blir sjukskrivna blir sjukskriven en längre period.
Nu är det här såklart inte en ny fråga det senaste året enbart. Försäkringskassan har påvisat i sin statistik väldigt länge att psykisk ohälsa har ökat stadigt under en lång tid. Ändå verkar det helt osannolikt att mellan 40-50% av alla sjukskrivnIngar beror på psykisk ohälsa och det finns ingen som skriker efter en kriskomession. Att det inte präglar löpsedlarna, nyhetssändningarna och diskussionerna runt fikaborden.
Men vad menar jag med en osynlig sjukdom egentligen. Två saker. För det första så är det en sjukdom som väldigt sällan syns på en individ. Om vi jämför med flera somatiska sjukdomar så som brutet ben. Den andra delen är att kunskapen och kännedomen om psykisk ohälsa. Jag undrar om man skulle fråga gemeneman på stan vilken den vanligast sjukskrivningsgrunden är, om de skulle svara psykisk ohälsa. Eller om man frågar hur många % man tror är sjukskriven pga psykisk ohälsa.
Denna nu osynliga sjukdom har den verkligen ökat? Om den är osynlig, om den är stigmatiserande kan det inte vara så att det helt enkelt är fler som väljer att berätta nu motför tidigare. Så kan det delvis vara men forskare anser att det går att faktiskt se att den psykiska ohälsan har ökat också och det handlar inte om hur man mäter.
Nu kan man såklart fråga sig varför jag väljer att skriva om detta. För det första är det för att försöka uppmärksamma detta än mer. För att vi behöver ta frågan om psykisk ohälsa på allvar, att det är en av våra stora arbetsmiljöfrågor i dag och därmed en resursförsörjningsfråga för framtiden. Om vi dessutom ska se till ohälsan bland ungdomar och vad det kommer göra med individer och samhälle på långsiktig så känner jag mig riktigt oroad för framtiden. Min tanke är att jag kommer återkomma på detta tema med psykisk ohälsa med några fler vinklingar för det här är verkligen en viktig fråga.