Livsfarligt arbete

I mitt tidigare inlägg berättade jag om en parlamentsledamot. Nu ska ni få möta en 24 årig tjej. Hon arbetar i en affär och studerar till psykolog. Hon vill arbeta med barn när hon blir klar. Hon är också aktiv i ett Casa pueblo som vi besökt. Casa pueblo var ett ABF projekt som pågick under 80-90talet med syfte att skapa mötesplatser och folkbilda. Detta hus finns fortfarande kvar och har verksamhet. De går under namnet Casa de la Cultura de Cuidad de Costa på facebook om man vill kolla in dom. Detta är en förening huvudsakligen driven av kvinnor. De har en kör som passade på att sjunga för oss under vårt besök. Denna förening var också med och startade den budkavel som ledde till en folkomröstning om ett förstatligande av vattnet. I Uruguay är vattnen och elen statligt för de anser att det är en rättighet. Det är också så att staten då drar ut vatten och el även till kåkstäder som växer upp. 

Föreningen vi besökte ordnar massor av aktiviteter. De har precis som i Sverige svårt att få ungdomar engagerade. T ex erbjuder dom läxläsning men de har på den här orten ett stort problem. En av de största vägarna i landet går rakt igenom orten och det finns inga säkra övergångar. Detta gör att barnen inte kan gå ut och ta del av olika saker om föräldrarna inte är hemma och kan följa dom. 

Hon jag tänkte berätta om här var det en tillfällighet att vi fick träffa. Hon är aktiv i föreningen men som jag sa arbetar hon också. Just nu är det sommalov, skolorna startar den 10 mars igen. Den här dagen var hon inte på arbetet eftersom kvällen innan hade en annan tjej dödats jobbet i samband med ett rån. Hon deltog därför i en sympatistrejk, denna var inte sanktionerad av facket och hon fick därför ingen ersättning. Däremot finns både a-kassa och strejkkassor. Landet är inte alls lika drabbat av strejker som i Argentina där de har svårt att komma överens. Argentina har också haft en inflation 2016 med 40% och 2017 med 25% (enl vår ambassad i Argentina). Staten försöker där hålla nere löneutveckling. I Uruguay har man en löneutveckling över inflationen och flertalet har kunnat dubbla sin lön de senaste åren. Parallellt med detta har också inkomstskatten ökat och inflationen har inte alls ökat på samma sätt i Uruguay som i Argentina. I Uruguay var det så att när vi betalade med kort behöver vi inte betal moms, så de jobbar med frågan om kontanter på ett sätt. 

Att arbeta med kontanter är farligt. Vi ser i Sverige hur kontanter blir mindre och mindre vanligt och har snarare en debatt om att vi vill behålla kontanter. Ett kontantlöst samhälle skapar problem går det allt för ofta att läsa på insändarsidorna. Samtidigt så är det den krassa sanningen att kontanter ökar riskerna markant på en arbetsplats. I Sverige är inte arbetsplatsolyckor med dödlig utgång pga kontanthantering lika vanliga längre. Men det är även hos oss ökade risker med kontanthantering. Ändå kräver vi (nu generaliserar jag utifrån den debatt som ändå finns) att betala med kontanter. Att det är en rättighet och att hantera andra betalsätt är något som begränsar oss. Jag håller med om en problematik med kort och att banken tar ut avgifter mm. Men jag kan för den skull aldrig anse att andra människor ska utsättas för ökade risker bara för att jag vill ha möjligheten att använda kontanter. Det måste vara möjligt med ett riskfritt betalmedel. 

För mig blev detta möte en brutal verklighet. Vilka risker det innebär att arbeta och kampen som ligger bakom förändringar. 


Allmänt | |
Upp