Ibland händer saker i livet som man känner att man verkligen behöver reflektera över. Som man inte kan hålla inom sig. För mig är det en oro för den samhällsutveckling som växer fram. För vilket samhälle alla barn nu växer upp i. Som mamma kanske det kommer extra nära. Det känns inte längre som något generellt som händer, något som händer någon annan än mig. Det känns så påtagligt allting. Så otroligt nära och ingen av oss kommer stå opåverkad.
Ikväll kramar jag mina barn extra länge, inte bara för att dom är sjuka utan framför allt för att ibland känns det som att enda sättet man kan skydda dom är i famnen.
Med det vill jag bara säga att jag tänkte börja skriva lite igen.